Djupt samtal

På förmiddagen var jag och barnen och köpte blommor som vi skulle lägga på min farfars grav. Han dog för 4 år sedan och skulle idag fyllt 85 år.
Barnen ville följa med och sätta blommorna på graven, vilket dom fick göra. Dom förstod nog inte riktigt även om jag noga förklarat att vi skulle till hans grav.
När vi satte blommorna så frågade Clara:
- Men var är han?.
- Nja, han lever ju inte längre så han ligger här under stenen.
- Jaha...
Casper fortsätter
- Men tycker han om blommor då?
- Ja, det gör han.
- Okej, va bra då blir han nog glad.
- Det tror jag oxå.

Frågorna fortsatte medan jag snyggade till vid graven och även så i bilen. Man försöker ju svara så gott man kan utan att säga fel saker, som kanske skrämmer dom.

Clara frågar:
- Har vi träffat honom?
- Nä, han försvann innan ni föddes, medan ni låg i mammas mage.
- Jaha...
Sen kom en så intelligent fråga från Casper som jag inte alls var beredd på.
- Älskade du honom oxå, precis som oss?
- Ja, och det gör jag fortfarande.
- Men man kan väl inte älska nån som inte finns!?
- Ja, det kan man. För dom kan ju alltid finnas kvar i tankarna och man kan alltid älska dom.
- Jaha, okej...

Clara:
- Jag ska berätta för mormor nästa gång att gammelfarfar ligger under stenen.
- Ah, det kan du göra...

Sen var dom nöjda med svaren och dom fortsatte att prata om annat.
Tycker det är lite svårt och man vet inte riktigt hur mycket man kan berätta utan att det ska bli "för mycket" liksom. Men det verkade gå bra denna gången iallafall.

En sak skrämde dock mig. Det var när vi satte oss i bilen och Casper sa:
- Jag hörde att han gäspade.
- Va? Vad menar du med det?
- Jo, jag tyckte jag hörde att han gäspade.
- Okej...
Frågade inte mer om det, men det tyckte jag var lite läskigt faktiskt.

Kram Tess