Jo, här kommer då "historien" om varför vi ska sälja huset och flytta.
Men jag gör den ändå så kort jag kan.
Kan börja med att säga att jag och Andreas har haft det lite svårt denna sommaren och vi har helt enkelt inte varit tillsammans på över två månader.
Det var fullkomligt mitt beslut att göra så och jag har haft sommaren till att tänka ut vad jag ville.
Vi har låtsas för allt och alla för att slippa oroa alla och för att folk skulle låta oss reda upp det själva.
Bara syrran och få av mina vänner har vetat om det i stort sett från början.
Min mamma fick inte reda på det förrän ett par veckor sen tillbaka.
Och för barnen har vi försökt att vara som vanligt för att inte oroa dom förrän något beslut var fattat.
Vi har ju fortfarande varit vänner under hela tiden
(annars hade det ju såklart inte funkat) och bott tillsammans och det har inte varit något större problem utan vi har fått det att funka, trots att det såklart varit spänt mellan oss. Vi har gjort mycket var för sig denna sommaren helt enkelt.
Det har varit en jobbig period och allt är fortfarande inte helt löst, men det löser vi efterhand.
Men för bara ett par dagar sedan bestämde jag mig för att vi ska försöka igen och detta genom att börja om på nytt.
Jag har alltid varit en stadsmänniska och har inte riktigt trivts här ute i byn under de 4 år vi bott här
(ja, jag vet, det tar bara 10 minuter in till stan).
Jag växte upp i stan, tills mina föräldrar flyttade ut hit till Åryd när jag gick i 8:an. Inte populärt hos mig kan jag säga, så jag bodde ofta hos min farmor och farfar och hos en kompis.
Så fort man skulle skaffa sig egen lägenhet så blev det ju såklart till stan man flyttade.
När sedan barnen kom så tyckte man nog att nästa steg var hus och att Åryd är nog ett ganska bra ställe för barnen att växa upp i...
Mina kompisar finns i stan och jag saknar den här spontanitetet som jag inte känner finns här. Vi umgås inte med folk här ute och jag känner mig instängd när jag är hemma.
Det är jättebra att mina föräldrar och syster finns i närheten så det kommer man absolut sakna.
Men jag vill kunna cykla till jobbet, kunna känna att det är nån idé att cykla hem när man har delade turer utan att "slösa" 3 mils körning, ta en spontantrip till Grand Samarkand, att folk kommer på besök när de ända har vägarna förbi
(det är inte många som bara har vägarna förbi här ute inte), ta en kvällspromenad eller en kvällsfika någonstans.
Det är sådana små spontana saker som jag vill. Jag gillar spontanitet, inte att planera. Det känns som att bara åka in och handla när man bor här ute är ett stort projekt.
Jag vet det låter säkert jättelöjligt för en del.
Mycket har såklart förändrats sen vi flyttade från stan och en stor del är ju såklart att vi har barnen. Barnen var ju bara 1 år när vi flyttade hit och vi tyckte då att detta var ett perfekt ställe för barnen att växa upp. Och det är det säkert. Men detta är inte VI. Varken läget eller huset.
Ja för att inte tala om att huset har gjort så att jag och Andreas glidit ifrån varandra. Det har helt enkelt varit för mycket och det är hela tiden något projekt på G. Sen är det saker emellan.
Det är en stor trädgård som ska skötas och fixas. Det är mycket tid och mycket pengar som har lagts och skulle behövas läggas för att vi skulle få vårat drömhus färdigt både inne och ute.
Men grejen är att vi nu efter 4 år har kommit på att det är inget hus vi vill ha.
Andreas och jag har diskuterat detta flitigt och ingen av oss är fästa vid huset utan tycker mer att det är en börda. Vi vill kunna koncentrera oss på bara familjen och inte lägga det mesta av vårt fokus på huset.
Vi vill börja om på nytt helt enkelt.
Vi har därför bestämt oss för att kolla på bostadsrätter i stan
(Hovsaga är där vi vill bo) Vi vill ha en bostadsrätt där det inte behövs dom här stora projekten utan man kan bara ha tid för att faktiskt kunna stanna upp och njuta av allt. Att ha tid för barnen och familjen utan att ha något projekt i bakhuvudet. Men att ha en liten lagom uteplats är såklart viktigt för att barnen ska kunna ha nått eget ute.
Vi har känt såhär ett bra tag och det var nu dags att ta tag i detta nu innan barnen börjar i förskoleklass nästa år.
Finns många skeptiska personer i vår omgivning, som tycker att vi inte kunde ha det bättre där vi bor nu. Men detta huset är som sagt inte VI och vi har diskuterat igenom detta ordentligt.
Vi vet att en bostadsrätt i stan kommer att bli lite dyrare. Men vi sparar å andra sidan lite pengar i månaden då vi bara behöver ha en bil, då jag kommer att cykla vare sig det är regn eller snö. Andreas har oxå bara några km till sitt jobb därifrån så han har oxå möjlighet att cykla. Vissa dagar börjar vi ju båda vid 7:00 och kan samåka. Planer för detta är redan upplagda, som ni ser
*hihi*.
Vi sparar oxå in en del på andra räkningar som vi inte längre kommer ha o.s.v.
Barnen vet inte om att vi har dessa stora planer på att flytta ännu. Vi vill inte säga det förrän vi hittat något nytt. Men vi har förberett dom lite smått så att det inte kommer som en stor chock för dom iallafall.
Vi får hoppas att det går bra med den lägenhet vi har tittat på. Vi vill ha den, men den kan tyvärr inte stiga så mycket i pris. Jag har inga större förhoppningar faktiskt, men det återstår att se.
Så detta var den korta historien om varför vi gör som vi gör.
T.o.m. läsare har under sommaren mailat mig och frågat, då de inte tyckt att jag nämnt Andreas så mycket utan det bara handlat om vad jag och barnen gör och varför inte Andreas varit med o.s.v.
Så nu vet alla varför det varit så
*fniss*
