Hjälpsamma fröknar

Idag blev jag faktiskt lite rörd när jag hämtade barnen på dagis...

Igår var barnen nämligen inte alls medhjälpliga utan otroligt tjuriga och inte alls på humör för att följa med hem. Jag som varit på topp hela dagen såg fram emot en mysstund i soffan med fika och saga tillsammans med barnen. Istället blev jag blev helt paff när jag kom. Inte så kul att komma till dagis när barnen är på sådant dåligt humör. De började skrika, springa iväg och Clara fick in en liten spark på mitt ben. Så en av fröknarna bar Clara och satte på henne kläderna under stora protester. Casper satte på sig kläderna själv men var på super dåligt humör. Man står där handfallen och vet inte riktigt vad man ska göra för det är ju inte så att jag kan ta båda två under armen och gå just för tillfället.
Jag hade gråten i halsen och försökte hålla mig för att inte börja gråta. Påväg till bilen kom några tårar och väl innen i bilen så brast det och jag började tokgråta och barnen märkte att jag var rikigt ledsen. Hemma så satte jag mig lipande ner och försökte prata lugnt med dom och få dom att förstå att det dom gjorde inte var okej och att jag blev jätteledsen. De blev själva lite ledsna och verkade förstå.

Till saken: Jo idag kom jag då till dagis och fröknarna sa till mig att jag inte skulle visa mig för barnen utan att dom nu skulle gå och klä på dom. Dom hade oxå pratat med barnen innan och sagt att dom skulle vara påklädda till jag kom. Så fröknarna klädde på dom och när dom var färdiga kunde jag "komma fram" och barnen var som tur var på gott humör. Så vi gick ut glada allihopa.
Jag tycker att dessa fröknar är helt underbara och tänker även på föräldrarna. Dom frågade om jag kände att jag behövde ha dom där mer än dom 15 timmarna som dom får vara där nu när jag är sjukskriven. Jag tackade men jag sa att jag tror att det går bra hemma ändå. Så nu är dom lediga fredag-måndag och jag tror nog att det går bra.

Även om barnen inte brukar bete sig såhär så hade jag inte börjat lipa om det hade varit under "normala omständigheter". Men då man har högra handen inlindad med svullnad och ont så vet man inte riktigt hur man ska göra när barnen springer åt skrikande åt varsitt håll, sparkar och vägrar följa med och klä på sig. Man är lite labil och var ju inte riktigt beredd på det helt enkelt.

Detta kanske kan verka lite men för mig betydde det jättemycket att dom faktisk är måna om mig oxå och att jag inte skulle anstränga min hand, vilket är lätt hänt att man gör.
Jag är iallafall väldigt tacksam för dessa underbara fröknar!