Försöker hitta på en del så inte barnen blir så rastlösa denna veckan. Så imorgon åker vi till Öland där mormor och morfar är med husvagnen. Så ett besök dit över dagen ska bli trevligt.
Denna helgen som varit har vi fixat en del med köket. Har målat glasskivorna och satte upp dom nu. Vi hade inte tänkt att måla dom, men vi tyckte att det såg så tråkigt ut att bara ha vanligt glas. Så vi målade dom svarta. Blev skitbra och vi är supernöjda. Tänkte jag skulle ta lite bilder i eftermiddag så de lägger jag nog in ikväll.
I lördags ringde min syster och Emil och de hade ingenting att göra. Så de fick komma hit och äta middag och sen busade de lite med barnen. På kvällen grillade vi och tittade på en dålig svensk film Frostbiten. Svensk rysare... vet jag precis inte om det var... Rekomenderas alltså inte.
Däremot kollade jag och Andreas på Marley & jag igår och den tyckte jag var bra. I början var det väl lite som en vanlig komedi och helt okej.
Sedan kom den igång lite och det sades många saker som stämmer in på mig.
*När man är hemma vill man jobba. När man jobbar vill man vara hemma.
(Detta stämmer iallfall för mig ibland. Ibland kan man ju faktiskt ha dåliga dagar både hemma och på jobbet)
* Ibland när Andreas kommer hem så sitter han kvar en stund i bilen och jag undrar varför. Så jag öppnar ibland dörren och vinkar in honom. Hur dumt låter inte det?=)
Detta nämnde dom i filmen.
*Det var ett super bra citat om hundar i slutet av filmen och det var såhär:
A dog has no use for fancy cars or big homes or designer clothes. A waterlogged stick will do just fine.
A dog doesn´t care if you´re rich or poor, clever or dumb. Give him your heart and he´ll give you his.
How many people can you say that about?
How many people can make you feel rare and pure and special?
How many people can make you feel extraordinary?
Jag lipade som bara den när hunden Marley började bli sjuk och han satt och pratade med honom.
Tänkte på de 2 hundar jag haft innan och jag kommer så väl ihåg när vi var tvungna att avliva dom. Dom var gamla och sjuka båda två.
Nicko avlivade vi när jag var 5 år och jag kommer ihåg hur vi satt vid matbordet och väntade på att pappa skulle komma hem efteråt.
Den andra hette Karo och då var jag 17 år. Kommer ihåg att han var dålig och någon dag innan vi avlivade honom var jag hemma själv. Karo kom in i mitt rum och såg så ledsen ut. Jag satte mig på golvet och pratade med honom. Kramade honom och började att gråta. Visste ju att han var dålig och att det inte var långt kvar. Vi satt där på golvet och jag grät, vi tittade på varandra och vi satt där i över en timme. Han satt så stilla och la sig i mitt knä och tittade på mig med sin sorgsna blick. Jag vill tro att han detta var hans sätt att säga hejdå till mig.
Jag var med på djursjukhuset när han avlivades och han gick runt till min pappa, min morbror och till mig efter han fått den första lugnande sprutan. Han sa ytterliggare ett snabbt hej då innan han la sig på golvet och somnade. Efter den andra sprutan somnade han för gott.
Sorgliga minnen man kan få av en film.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar