Själviskt?

Om precis två veckor kommer jag vara i Landskrona där jag ska spendera natten. Jag kommer att ha smärtor, men det är självvalda smärtor och de kommer kännas bra då jag vet att jag kommer må så mycket bättre efteråt.
Jag ska nämligen opereras och det är alltså en självvald operation. Jag ska nämligen äntligen göra en bukplastikoperation. <--- klicka för info

Flera har frågat: Varför? Det är mycket pengar, det finns risker, det tycker jag inte att du behöver, tänk om ni ska ha flera barn, ska du verkligen göra det m.m.

Mina svar på allas frågor och funderingar är:

Sedan barnen kom har jag skämts för min mage, inte bara skämts utan mått väldigt, väldigt dåligt. Jag vet att jag fått två underbara barn, men att nu ha en sladdrig "mammamage", som enligt läkare aldrig går att träna bort är något jag mår väldigt dåligt över. Mer än vad jag berättat för någon. Det är något som jag gråtit över 100-tals gånger när man sett sig själv av misstag i spegeln. Jag har undvikit speglar och äcklats över min mage. Jag har varit riktigt nere över detta. Jag har aldrig visat hur dåligt jag mått i närheten av andra och heller inte pratat så mycket om det.
Jag har alltid varit smal och faktiskt tyckt att jag haft en snygg, smal och smärt kropp. Efter barnen så fick jag denna pösiga magen som jag till en början accepterade då jag hade fått mina underbara barn. Men när jag sen fick höra att jag ALDRIG kommer att bli med denna magen och det finns ingen möjlighet att träna bort den. Magmuskelaturen finns inte där, då de under graviditeten flyttades. Jag tränade en del efter barnen, men tröttnade snabbt då det aldrig blev nått resultat. Jag började må sämre och sämre.
Efter vi flyttade till huset när barnen var 1 år så började jag spara ihop till en operation. Jag har nu sparat ihop de pengar som behövs och kunde i mars åka till Helsingborg för en konsultation. Det kändes så bra! Det är mycket pengar jag vet, men att leva med avsky över mig själv som går ut över min och Andreas relation är inget alternativ. Hade det så kostat 1 miljon och jag hade sparat ihop dom pengarna så hade jag gjort det då det inte är några pengar som kan jämföras med att kunna leva ett liv där man mår bra och är nöjd över sig själv.
Andreas är väldigt stöttande. Han tycker självklart inte att jag behöver göra detta, men han förstår mig då han vet att hur dåligt jag mår över detta.
När det gäller risker. Visst finns det risker, det finns det alltid när det gäller operationer. Men den risken är nått som jag är beredd att ta.
Några tycker kanske att det är själviskt och att så mycket pengar går till bara mig när jag har en familj att tänka på. Är det bättre för sambon och barnen att ha en sambo respektive mamma som mår så pass dåligt varenda gång man ska iväg, att hon blir irriterad för att hon äcklas av det hon ser i spegeln och mycket hellre vill lägga sig under täcket och aldrig mer komma fram? Tror inte det.
Och när det gäller att skaffa fler barn... Tro mig, Andreas och jag har pratat igenom detta väldigt noga, då det hade varit onödigt att genomgå denna operation just nu om man ska ha fler barn. Det skulle vara jättemysigt med en bebis till och se hur det kanske är med att bara ha en bebis och inte två samtidigt. Men det är ju bara det att det är inte "bara" en bebis utan jag har ju faktiskt två barn till som behöver uppmärksamhet och som jag gärna vill lägga all min energi på. Jar har redan nu sådana skuldkänslor då jag mått som jag mått vissa perioder p.g.a. detta och jag känner att dom behöver min fulla uppmärksamhet. Sedan vet jag ju att jag har svårt att bli gravid då jag inte har nån ägglossning och att då behöva genomgå ytterliggare en behandling och sedan bli gravid med tvillingar igen är inget jag skulle klara av faktiskt.

Känns som att detta blev lite rörigt, men jag skrev bara ner alla mina tankar utan att tänka på hur jag skrev. Så ursäkta om det är lite rörigt.

Det ska bli så skönt att slippa tänka på att dra i kläderna så magen döljs, att ha pösiga tröjor, att kunna åka iväg på fest eller kalas och vara nöjd över det jag har på mig och att känna mig avslappnad utan att hela tiden titta ner på magen för att se hur mycket av den som päser ut. Men framför allt: att återigen må bra och kunna vara stolt över min kropp!

Så den 16:e augusti är det iallafall dags. Och jag längtar till att kunna njuta av livet och kunna lämna huset utan att skämmas och må dåligt över min kropp varenda dag.

Kram Tess