Svimmat

Kanske skrev lite för tidigt att jag mådde bra, då jag igårkväll inte alls var bra.
Allt var bra fram tills jag skulle duscha. När barnen lagt sig vid 20-tiden så skulle Andreas hjälpa mig lite fall i fall. Tur det. När jag tog av gördeln så släppte allt trycket på magen och jag började må illa och kände mig svimfärdig. Det var ju inte så smart av mig att stå upp och göra det heller, men jag tänkte väl inte att det skulle bli en sån stor "chock" när trycket på magen släppte. Hjälpte ju inte heller av att jag såg magen där det då är blåmärken och lite gammalt blod. Jag och blod är ju inte direkt vänner, då jag mår illa och magen vänder sig ut och in bara jag ser att Andreas får näsblod eller nånting. Fick iallafall sätta mig ner och öppna fönstret. Sen kändes det okej och jag satte på duschen, men kände med en gång att det inte kändes bra och jag var tvungen att lägga mig. Med hjälp av Andreas så höll jag mig om hans hals och vi gick mot vardagsrummet. Precis vid vardagsrumsöppningen sa jag "jag svimmar snart", vilket jag tydligen gjorde och vaknade sedan på vardagsrumsgolvet av att Andreas står över mig och frågar om jag är med. Tur att Andreas var där och höll i mig hela tiden så jag inte fallit handlöst ner och slagit mig. Han hade försiktigt lagt ner mig på golvet. Så där på golvet låg jag en stund, med filt på mig och en kall och våt handduk på pannan tills jag kände mig tillräckligt bra för att lägga mig i soffan. Där fick jag oxå ligga en bra stund innan jag äntligen kunde gå in i duschen. Det fick bli med Andreas hjälp då jag inte vågade duscha själv. Det gick iallfall bra. Det tog alltså över 1½ timme för mig att duscha de 3 minuter jag orkade. Sen låg jag i soffan resten av kvällen och vi tittade på filmen "Snabba Cash" som Andreas och Casper hade hyrt tidigare på dagen.

Jag tycker ju inte om att be om hjälp och tycker det är väldigt genant men vad gör man. Andreas tycker jag är löjlig som känner så, men det är inte så lätt att bara ta emot hjälp även om det är av den man man varit tillsammans med i 9½ år. Särskilt inte i ett så känsligt läge som man är i just nu. Jag är van vid att klara mig själv och har svårt för att visa när jag har ont o.s.v.
Jag har bara svimmat en gång innan och då var jag typ 7-9 år gammal tror jag och jag kommer ihåg det så väl. Jag var sjuk och skulle gå uppför trappan i vårat hus, när det på 3:e trappsteget svartnade för ögonen och jag skrek på mamma i panik. Jag gick ner och vet att jag sen vaknade i hallen av att mamma då stod  över mig.

Idag mår jag bra, trycket på magen känns ju hela tiden och man är trött i ryggen. I dag ska jag nog tillbringa lite mer tid på soffan än vad jag gjorde igår. Jag är ju så rastlös och går gärna fram och tillbaka bara för att kolla läget lite.

Senare i eftermiddag/kvällen ska barnen iväg med mormor, Emma och Jonathan på cirkus. Det ser dom fram emot.

Kram Tess